GAMLA E4, UPPSALA/TIERPS KYRKBY.
Månkarbogrillen är fortfarande en klassiker.
Fast nu lever den ett liv i skymundan.
Men ibland kommer gamla stammisar tillbaka:
– Jag har inte varit här sedan nya E4 byggdes, säger Alf Johansson.
– Stället är sig likt.

Detta är del 1 i artikelserien ”Vägarna som försvann”

Vi står och snackar med Ayaz Östurk som drivit Månkarbogrillen de senaste fyra åren. Trots att trafiken är gles är han inte sysslolös.
Så svänger Alf Johansson in på parkeringen, hoppar ut ur bilen och tar ett kort av grillen.
– Det ser ut precis som förr, säger han.

Alf var en av Månkarbogrillens många, många stammisar.
– Jag körde uppåt landet nån gång på 90-talet när jag stannade här för första gången. Sen blev det liksom en grej att svänga in här.
2007 invigdes nya E4-sträckan från Uppsala upp till det märkliga kinesiska fiaskot Dragon Gate.
Alf, som jobbar som servicegruppchef på Dematek, fortsatte att köra. Men nu förbi Månkarbo, förbi grillen. Liksom nästan alla andra.
Han såg skylten in till Månkarbo ute på vägen alldeles nyss och tänkte ”att nu ska jag ta chansen.”
– Ett kärt återseende.
Alf beställer en kebabrulle av Ayaz.
– Jag minns inte vad jag beställde förra gången. Men vad jag kommer ihåg är att det alltid var mycket folk här.

Den gamla E4 härutanför kallades för E4:s svarta hål. Med viss rätt.
När man körde förbi sena höstkvällar kändes det som att passera en målning av den ikoniske amerikanen Edward Hopper. Samma ljus, samma stämning. Vackert.

1995 gjorde Sibylla en reklamfilm där två poliser får larm om en cykeltjuv. De drar iväg i full fart med sirener och blåljus och hamnar på – Månkarbogrillen och käkar lunch i blåljusens sken.
– Tjuven då, frågar den plikttrognaste av de två.
– Äh, låt´an vara, säger kollegan.
– Vi tar´an i morrn.
Livet på landet. Mycket underskattat.

Ayaz Östurk har jobbat både i Sveg, Uppsala och Tierp.
– Jag trivs bra här, jag gillar mina stammisar, säger han
En bit bort ligger en nedlagd mack.
– Det var förstås mer liv här förr, men rätt många svänger in från E4 eftersom de känner till stället. En bra dag kan jag ha runt 200 kunder.
Jag och fotograf Stefan Mattson tar varsin Upplandsbricka, en kulinarisk höjdare bestående av två grillade korvar med några klickar mos och pompe, räksallad, ketchup och senap i standardutförandet. Plus Trocadero eftersom vi befinner oss norr om Stockholm. Alltid Trocka norr om Stockholm.

Innan vi kom hit körde vi ut från Uppsala på gamla E4 som numera heter Gävlevägen. Fast numera tar knappt någon som är på väg till Gävle och längre norrut den vägen.

Det var inget fel på den gamla vägen. Tvärtom. Den var snygg. Man kunde se Uppsala domkyrka från hur långt håll som helst när man kom norrifrån. Det var kiosker och mackar lite överallt.
Men vägen var för trång. Och ofta rent vansinnigt trafikerad.
Nu är det lugnt och stilla, tidigare var det full fart både på marken och i luften. Mellan 1946 – 2003 låg F16 här strax utanför Uppsala och flygplanen svepte tätt över E4 när de startade och gick in för landning. Det var i sanning ett imponerande gratisnöje.

”Sveriges bästa vägkrog” förfaller

En del stannade och tankade vid macken mitt emot Svista värdshus.
Det enda som finns kvar av den är fyra flagnande flaggstänger.
Svista Värdshus står visserligen kvar. Som en spökanläggning av det slag vi ser på så många andra ställen när vi åker omkring i landet.

Svista hade också bensinstation. Men nu är pumparna borta. Den jättelika parkeringen finns kvar men ogräset är på väg upp genom asfalten. Dragon Gate några mil norrut utvecklas snabbt åt samma håll.

Markisresterna slänger i vinden, glassplitter, igenbommade fönster. Grejer ligger huller om buller inne i restaurangen. Det enda som är riktigt fräscht är reklamskylten för Jack Vegas. I mitten på 1970-talet utsågs det här stället till Sveriges bästa vägkrog. Tanken på det svindlar idag.

”Fantastiskt att inte mer är förstört”

Så drar vi vidare upp mot Björklinge, mest känd för statyn av nyckelharpsfantomen Gås-Anders Ljungqvist och för att gamla E4 passerade mellan kyrkan och klockstapeln.
Samt förstås för polisens fartkontroller borta vid pizzeria Kantarell. Det var många som torskade. Fartsyndarna kunde trösta sig på Kantarell eller på det stora värdshuset Röde Orm där jag och min kompis Per Gunnarsson stapplade in och tiggde lift under en förfärlig, nattlig snöstorm 1971.
Jag kommer ihåg Röde Orm som bra. Men har hittat rent ärekränkande kommentarer på nätet som inte är tryckbara i en anständig publikation som den här.

Annika Lundquist som bor i Björklinge tittar upp mot fasaden och de kraftigt söndervittrade skyltarna.
– Fantastiskt att inte mer är förstört säger hon.
– Ett tag användes restaurangen som skolbespisning.
Trafiken var alltid tät och under sportlovet, påsken och midsommar var trafiken rent hysterisk. Björklingeborna utvecklade en närmast skrämmande förmåga att snabbt som blixten smita in i de obefintliga luckorna mellan bilarna i köerna.

– När vägen las om blev det tvärlugnt. Folk roade sig med att sitta mitt i vägen och öppna posten, säger Annika Lundquist.
– Men trafiken har ökat på senare tid. Många pendlar in till Uppsala och många runt omkring kommer hit och handlar.
Och faktum är att befolkningen ökat med flera hundra de senaste tio åren.

”Det måste gå”

En bit norrut, strax innan Tierps kyrkby, fanns tidigare en nedlagd mack och ett ställe som hette Country Bar.
Den gamla macken hade kultstatus här på tidningen. Varje gång vi körde förbi stannade vi till vid macken och tog en skruvad bild på oss själva som sattes upp på redaktionen.
Macken var ett givet stopp för Aftonbladets team på gamla E4:s tid. Av någon anledning hade vi fått för oss att alltid stanna vid macken och ta en bild – helst så skruvad som möjlig. Till slut satt väl över 50 bilder uppe på redaktionens speciella Mackvägg.

1999 dök redaktionens favoritmack upp på den svenska musikgruppen Kents album ”Hagnesta Hill”. Men Aftonbladet var först. Innan macken försvann revs Country Bar alldeles intill där Lars-Göran Andersson serverade Upplands saftigaste Texasburgare. Själva macken byggdes på 1930-talet.
Sture Pettersson från Tierp sa till Aftonbladet i samband med att Kent släppte Hagnesta Hill: ”Eklunds hade en cykelverkstad där. Och så sålde de bensin. Och motorcyklar.”
Själv köpte han en Husqvarna, en 125:a av dem för 900 spänn. Året var 1948.
När macken till slut revs 2012 var den så risig att den lika gärna hade kunnat falla ihop av sig själv.
Den här rätt barnsliga traditionen försvann dock tvärt med nya E4. Och nu måste man nästan vara arkeolog för att kunna hitta några spår av vår älskade mack. Och uppe i själva kyrkbyn är det lugnt.

Jukka Hampe, 62, motorprofil i Tierps kyrkby tog över macken i byn men bolaget lade ner den och tog bort pumparna.
– Trots att jag fördubblade omsättningen på elva månader…
Jukka, som kom hit som sexåring, stortrivs i Kyrkbyn.
Hans kombinerade affär och verkstad är något av en centralpunkt i byn.
– Många kommer hit och snackar rally.
Hans andra verkstad sju kilometer bort, där Jukka håller på med service och reparationer, är en samlingspunkt för traktens motorintresserade ungdom.
– De brukar komma dit och skruva. Och jag tar inget betalt för det.
Kontoret bakom butiken var korvkiosk på 60-70-talen och Jukka pratar entusiastiskt om rally och trav och framtida projekt.
Han drömmer om att kunna få tillbaka bensinpumparna och få lite mer fart i byn.
– Det måste gå. 2000 bilar om dygnet kör trots allt förbi här ute på vägen.
– Jag har gett mig fan på att ordna det här, att rusta och bygga upp det här till vad det var en gång i tiden. Att få göra det till nåt bra så att nån driftig man eller kvinna sen kan ta över när jag inte orkar eller har tid längre.

Några vägarbetare kommer in och köper mjukglass.
– Jag har förresten Sveriges bästa mjukglass, folk åker hit ända från Uppsala för glassens skull.
Vi förser oss med varsin. Det blir sommarens första för min del. Och den sista. Såtillvida jag inte kommer förbi igen.
Vidare norrut. Trots att det handlar om välbekanta kilometrar blir känslan snabbt helt overklig. Inte en bil, inte en traktor, inte ens en motorcykel. Ingenting. Jo förresten, en utländsk långfärdscyklist som lyckligt trampar fram på vad som måste vara den bredaste cykelbanan i världen.
Vill man hitta en vägsträckning med liknande, obefintlig, trafiktäthet får man nog åka till Nordkorea.
Och så, efter en magnifik raka slutar vägen i en t-korsning. Det finns några meter gammal parkeringsbar vägrest på andra sidan korsningen. Sen är asfalten uppriven. Slyn bortanför har börjat växa till träd. Men den som vet vad man ska titta efter ser resterna av gamla E4 där är skogen lägre.
Om vi trängt in oss vidare mellan träden hade vi kommit fram till kinesanläggningen Dragon Gate efter några kilometer.
Dragon Gate står förvisso kvar, men det är lika ödsligt där som på den knappt skönjbara vägresten i skogen.
Kanske ännu ödsligare.

REPORTER

FOTOGRAF