HUMMELSTA. Sen natt. Sen höst. Snöblandat regn. Fotograf Peter Knopp och jag på väg hem till redaktionen efter att ha skildrat ytterligare ett nattsvart ödesdrama nånstans i ute i den västsvenska verkligheten.
Vi vet knappt var vi är. Vi kommer knappt ihåg när vi åt något senast.
Men så därframme, på högersidan, dyker ljuset plötsligt upp.
– Hummelstabaren! Stanna! vrålar jag.
– Har du inte märkt att jag redan bromsat är du dummare än jag trodde, fräste Knoppen.
Detta är del 4 i artikelserien ”Vägarna som försvann”
Det var som vanligt gott om folk därinne. Osade härligt från köket. Menyn var bekant och inom några minuter hade vi varsin ”Hummelsta Special” på tallrikarna.
”Hummelsta Special” var en klassiker med hamburgare, skinka, ost och ägg på två bröd. Samt pompe.
Gästerna den här gången var mest såna som vi, folk som av olika anledningar var ute på vägarna mitt i natten när vädret och den sena timmen höll normala människor hemma och inne i stugvärmen.
Men det var stugvärme här också. Trygghet.
Vi höll ut en månad
Fast inget är beständigt och säg den trygghet som är evig.
Hummelstabaren, den fasta punkten på E18 strax utanför Enköping försvann i en svinblink när E18 drogs om för sju år sedan.
– Vi höll ut en månad, sen insåg vi att det inte gick längre och slog igen, säger Kersti Knutsgård.
Deras föräldrar Lars och Astrid skaffade stället i maj 1959 och den första januari 1960 slogs dörrarna upp. Kersti och hennes Lars-Åke tog över 1995.
Tusentals bilar brukade trafikera E18 förbi Hummelstabaren, såm låg här till vänster vid pizzeria-skylten.
Kersti Knutsgård tog över Hummelstabaren efter sina föräldrar och drev vägkrogen i 15 år, innan vägen drogs om och de tvingades stänga igen. Här visar hon upp en flygbild över platsen från storhetstiden.
Hummelstabaren var känd över hela Sverige under glansdagarna. Foto: LASSE ALLARD
I dag är det betydligt lugnare längs vägen genom Hummelsta.
Den första stakningen för en ny väg förbi Hummelsta hade gjorts redan på 1940-talet utan att det blivit något av.
Men man hade pratat om den nya motorvägen i mer konkreta ordalag i över 20 år när syskonen tog över . Och alla ”visste” väl att den skulle komma förr eller senare.
– Våra anställda var vana och duktiga. Måna kom hit som sommarjobbare och en del av dem blev kvar, säger Kersti.
Hummelstabaren, som först hette Wild West Drive- in Bar och hade äkta drive-inservering blev en formidabel succé redan från början. Här fanns allt för bilen och magen.
Det var ett ställe man kunde lita på. Öppet 24 timmar om dygnet året om.
– Det kunde komma flera tusen kunder på en dag, säger Kersti.
Och de som inte stannade på Hummelstabaren kanske körde in på Godisstoppet, den gigantiska godisbutiken alldeles intill.
Eller också gjorde de både och.
Bilar och bussar trängdes på parkeringen. Många bussar kom oanmälda:
– Men det gick bra det också, vi hade gott om duktig personal. De var vana med att folk plötsligt bara stormade in, säger Kersti.
Under årtiondena kring 1960-talet och framåt levde Artistsverige ute på vägarna. Dagens stora arenakonserter var okända. Det var folkparker och mindre ställen som gällde. Turnélivet var slitsamt. Ställen som Hummelstabaren blev oaser.
Och på den tiden hade kändisarna stil. Åtminstone en del av dem. Hep-Stars var något av stammisar och skickade julkort till Knutsgårds. Anita Ekberg, Sveriges genom historien största diva, gjorde det också. För under hennes storhetstid flängde storstjärnorna fortfarande längs vägarna. Och stannade och smorde kråset på ställen som Hummelstabaren.
Gösta Knutsson, Pelle Svanslös pappa, stannade till här. Lill-babs, Little Gerhard (Sveriges rockkung vid sidan av Rock-Ragge då det begav sig), Sten & Stanley, Shanes, Mascots och många andra i popsvängen svängde in. Bert Karlsson var här sista veckan och la ett bud på köksutrustningen.
Godisstoppet var en jättebutik med sötsaker. I dag huserar en byggfirma i lokalerna...
... och skylten är nedplockad.
Den gamla Ica-butiken har blivit kyrka.
Kontrasten mot idag kunde inte vara större.
Stefan Mattsson, fotografen, ställer sig mitt i vägen för att plåta. Hade han gjort det på den gamla goda tiden hade han inte överlevt många sekunder.
Nu kommer det inte en bil. Inte en enda.
– Man blev tjenis med många som kom hit, säger Kersti.
– Det var människor man sett i 20 års tid, nu vet man inte om de fortfarande lever.
Det finns en frisörsalong, taxi och en pizzeria i huset. Bensinpumparna har tagits bort. Den stora dieseltanken på andra sidan vägen är borta och den gamla parkeringen har förvandlats till ett glest upplag för kabeltrummor och husvagnar. Längt till vänster står en massa återvinningskontainrar.
– Det är ju tur att det finns någon verksamhet kvar i lokalerna så att det inte står och förfaller som det där Dragon Gate uppe vid Gävle, säger Kersti.
Luften gick ur oss
Just nu är det lika tyst och stilla här som långt inne i fjällvärlden.
En inramad Gulfskylt från 80-talet är märkvärdigt välbevarad:
– Vi satte affischer utanpå den, så den var välskyddad i alla år, säger Lars-Åke.
Godisstoppet har ersatts av ett åkeri. Den stora skylten är borta. Bara ramen är kvar. Den ramar in luft.
Allt blev så annorlunda med lugnet och tystnaden.
– Det kunde komma fyra gubbar vid 6-tiden på morgonen för att fika. Sen var det lugnt till lunch, säger Kersti
– Luften gick ur oss.
– Tur att mamma och pappa slapp uppleva det här. För som dom slet i alla år…
Vi träffar Sune Pehrsson inne samhället. Han har just kommit hem efter att ha varit iväg och köpt Aftonbladet.
– Det gör jag ju förstås varje dag.
Sune är gammal socialdemokratisk kommunpolitiker och var granne med Lars och Astrid i slutet på 1960-talet:
– Livsnerven försvann, när Hummelstabaren lades ned, säger han.
– Många raggare kom hit, men Lars var duktig på att hålla ordning.
Men det handlar inte bara om Hummelstabaren. Samhället har genomgått samma stålbad som så många andra orter. ICA till exempel lades ned innan vägen drogs om och där huserar numera Svenska Kyrkan.
– Från att ha varit en levande ort har Hummelstas karaktär och livskraft avtagit de senaste 15 åren. Nedläggningen av Hummelsta livs, Hummelsta Bar och bensin och Godisstoppet har bidragit till att Hummelsta har förändrats i grunden, säger Sune.
Förvisso.
Sune känner sig kluven.
– De sista åren var olidliga, trafiken ökade kolossalt med åren, man kunde knappt komma ut på vägen.
– Till det positiva hör förstås att det är lugnt och fridfullt nu för tiden.
– Men när det händer något ute på den nya vägen och trafiken leds om blir det som förr i Hummelsta. Fast med ännu mer trafik – och utan Hummelstabaren.
Både Kersti och Lars-Åke har skaffat sig nya jobb.
Lars Åke hugger bland annat in på Karins Brocafé som ligger vid på 55:an vid bron över Mälaren.
– Ingen Hummelsta special. Men vi har fina räckmackor, säger Lars-Åke.
