MÖRLUNDA. När väg 34 drogs förbi Mörlunda började kyrkklockorna ringa.
Det var den självklara dödsstöten för det lilla samhället. Trodde man lite till mans.
Hade olyckskorparna rätt?
– Du, sälj din lägenhet och flytta hit så kommer du att leva som en kung, säger kungen själv, möbelhandlaren Johan Törnvall.

Detta är del 5 i artikelserien ”Vägarna som försvann”

34:an var pulsådern som gick genom samhället. Här liksom i så många andra orter där vägarna drogs om och förändrade allt.
Det gick så fort när det äntligen hände. Först alla diskussioner om den nya vägen, hur den skulle dras och vad som skulle ske. Sen själva bygget när trafiken fortfarande gick som den brukade. Och så, när bandet klipptes och trafiken släpptes på 2010.

Från en sekund till en annan levde man plötsligt i en ny, tyst, närmast bilfri värld.
Hur skulle det gå, med affären, macken?
– Det var oroligt då, när vägen drogs om, säger P-O Oskarsson som driver Mörlunda Mackens Bilservice AB tillsammans med sönerna Andreas och Mattias.
– Vi är tre på golvet. Anette, frugan sköter det andra, som är så tråkigt.
P-O tog över verkstan för 17 år sen.
– Vi hade en mack också, men så bestämde uno-X att pumparna skulle bort eftersom de ville bli av med ”småskvättarna” som de kallade dem.
Mörlunda var utan bensin i flera år, men för sex år sen lyckades P-O få hit nya pumpar.

Pernilla Adolfsson svänger in med sin van. Hon har åtta av sina 10 barn i bilen. Tyvärr vill ungarna inte vara med på bild..
– Tur att macken finns, säger hon.
Vad gör man i Mörlunda?
– Du, vi har inga fritidsproblem. Vi har inte ens en tv.
Det är gott om bilar utanför parkeringen. En ung man som kört på ett rådjur kommer in.
– Vad kan det kosta att fixa till bilen?
Man kan komma hit även utan att ha problem med bilen. P-O har fixat ett fint litet museum med gamla bilrelaterade grejer som får det att vattnas i munnen på vem som helst som har det minsta intresse av sånt som har med bilismens guldålder att göra.
– Vi har bra service och gör allt här på verkstan. Vi fixar allt från gräsklippare till traktorer.

Han känner alla i byn och alla känner honom.
– Man får inte göra något dumt. Gör man det så kommer det ut…
Han fullföljer inte meningen. Det behövs liksom inte.
– Men vi har alltid fullt upp, säger Andreas.
Fast de säljer förstås mindre glass och bensin än vad de gjorde när turisterna körde genom byn förr om åren.
– Och vi har färre jättestressiga kunder.
Ibland händer något ute på den nya vägen och då blir det som förr utanför verkstan igen. Trångt och otåligt på vägen.
– Då fattar man plötsligt hur mycket trafik det var här en gång, säger Andreas.

Sånt är lätt att glömma bort. Och svårt att föreställa sig för en som aldrig var med.
Servicen är annorlunda på en liten ort.
– Det kom in någon med husvagn som hade fel på turbon. Vi bogserade ner husvagnen till Lillesjö där de kunde campa medan vi fixade bilen.
Ett par sköna renoveringsobjekt står inne i verkstan, en Amazon från -68 och en sällsynt Volvo PV från -47. Särskilt PV:n är en utmaning:
– Den krockade 1967 och har stått sen dess. Det fanns inga bälten på den tiden så frugan åkte ut genom framrutan, säger P-O.
– Men båda klarade sig.
– Det fanns skotthål i bilen, men motorn fungerade.
P-O:s verkstad ingår inte i någon kedja.
– Det är tufft att stå för allt själv. Man får bara hoppas att grejorna håller.
Det fanns flera affärer i Mörlunda, bank, post, blomsterhandel och pizzeria. Järnhandel och färghandel. Gatukök och restaurang. Mycket las ner innan vägen drogs om. Pizzerian eldhärjades.

Thommie Sundberg driver ICA-butiken mitt i byn.
– Jag är handlare i femte generationen.
Familjens första affär byggdes 1874.
– Farfar byggde här 1975.
Thommie fick reda på att vägbygget var på gång redan 2004-2005.
– Jag bestämde mig för att satsa och inte överleva genom att skär på kostnaderna.

Han har byggt om och byggt till och har spelbutiken, posten, DHL, blomsteraffären, uttagsautomat och är ombud för Systembolaget. Butiken är samhällets självklara centrum. Det kommer in folk hela tiden.
Thommie tänkte läsa på KTH, men jag förstod snart att det ”inte riktigt var min grej och insåg att det var det här jag ville göra.”
Som de flesta egenföretagare har han långa, mycket långa, arbetsveckor.
– Tidigare var det väl 80 timmar i veckan. Nu hat jag dragit ner till 65…
Konkurrensen från Hultsfred en bit bort känns förstås av. Folk passar på att handla när de åker till Kalmar.

– Men vi är så djupt rotade här, folk i trakten känner oss och vi känner dem. Personalen är populär och det går bättre och bättre dag för dag. Det finns definitivt en framtid här. Både för butiken och för samhället.
– Jag har tre minuter till jobbet, jag är handlare i femte generationen och jag hoppas att jag inte blir den sista.

En bit bort finns Törnvalls möbler, Ikeas raka motsats.
– Inga platta paket här, säger chefen Johan Törnvall.
– Vi levererar fraktfritt, monterat och klart inom 20 mil. Folk har vettigare saker för sig än att svära över delar som inte passar och leta insexnycklar och jaga skruvar som har försvunnit.
– En dåligt ihopskruvad bokhylla kan ju leda till skilsmässa!
Hans mor och far startade firman 1955. Först var det en tapetserarverkstad och alltid bråttom.
– På den tiden fanns det över 40 möbelfabriker i trakten (det här är ju Småland), säger han.
– Det är skönt att slippa trafiken, säger han,
– Men vägomdragningen gick hårt åt de små orterna. Många var rädda när vägen försvann.

Lars visar oss runt i den jättelika butiken. Den är på över 7 000 kvadratmeter och sortimentet är enormt. Inte ett ställe som man väntar sig att få se på en liten ort som den här.
– Vi har gott om plats för att bygga ut säger han.
– Vi har helt andra möjligheter att visa upp saker än på många andra ställen där hyrorna gör sånt omöjligt. Det är kul när folk kommer hit, strosar omkring och upptäcker saker som de inte visste att de behövde.
Vi går ut i spöregnet. Johan Törnvall pekar på ett fint hus med oklippt gräsmatta:
– Ett sånt där kan du få för en halv miljon. Sälj lägenheten i storstan och flytta hit. Du kommer att leva som en kung!
Han säger att många av de verksamheter som försvunnit hade gjort det även utan den nya vägen.
– Allt skruvas upp.
– Men vi kommer att klara oss bra. Folk känner till oss och det är fantastiskt att jobba här: folk är arbetsamma, plikttrogna och har ett bra driv.

Han slår ut med armarna, ungefär som de hurtiga bilhandlarna brukar göra i amerikanska reklamfilmer och suckar djupt efter sin långa utläggning som han verkar ha gjort utan inandning. Och ler lyckligt:
– Vi har haft firman 62 år inom familjen och jag är inte orolig för framtiden. Vi har redan byggt ut nio gånger. Och som du ser har vi bra mycket mer plats att bygga på.
– Det här är inget yrke, det är en livsstil.

REPORTER

FOTOGRAF