ÖRKELLJUNGA. Trafiken var tät. Långtradarna dundrade rakt genom Örkelljunga.
– Jag var tvungen att se till att det inte kom några bilar i den skymda kurvan när begravningsföljena skulle från kyrkan till kyrkogården på andra sidan, säger prästen Gösta Imberg.

Detta är del 3 i artikelserien ”Vägarna som försvann”

Det är svårt att föreställa sig i dag att det bara är drygt 12 år sedan all den trafik som drar förbi på E4:ans och 24:ans nya sträckningar gick rakt genom samhället.
Men i oktober 2002 sänkte sig den relativa friden över samhället.
– Den gamla vägsträckan var förfärlig, säger kommunalrådet Carina Zachau.
Hemska olyckor inträffade med förfärande regelbundenhet .
– Att kalla den för ”Dödens väg” var ingen överdrift.
Bara under de fyra åren innan invigningen dog tio personer och skadades 67 i olyckor på den slitna och underdimensionerade E4 genom Örkelljunga kommun.

Vägverket, nuvarande Trafikverket, uttryckte saken så här – torrt, byråkratiskt och glasklart:
”Befintlig E4 är 13 m-väg och har låg trafiksäkerhet, dålig framkomlighet och vållar miljöstörningar i tätorterna längs sträckan.”
Om väg 24, den väg som Gösta Imberg lotsade begravningsföljena över, skrev Vägverket:
”Väg 24 passerar idag genom Örkelljunga. Denna del trafikeras av stor del tung trafik (ca 20% lastbilsandel) som ger störningar inne i tätorten.”
Lösningen blev en my motorväg förbi Örkelljunga, Åsljunga och Skånes Fagerhult och en ny sträckning på 24:an.

De samhällsekonomiska vinsterna beräknades till nära 1,9 miljarder. På en tioårsperiod skulle åtminstone 45 människor slippa dö eller skadas svårt i trafiken.
– Mycket har blivit bättre. Vi slipper bullret och trafiken. Miljön är bättre för barnen, säger Carina Zachau.
– Jag som pendlade slapp alla livsfarliga omkörningar
Gösta Imberg visar en bild på den sedan länge rivna gamla kommunala mellanskolan som låg vid 24:an.
– Det finns inget staket, mot vägen. Själva skolbyggnaden utgjorde staketet…

Gösta Imberg berättar hur han kämpade för att få ett övergångsställe från kyrkan över vägen.
– Men det ville Vägverket inte gå med på eftersom det redan fanns ett övergångsställe lite längre bort.
Trafiken på vägen har förstås minskat dramatiskt.
– Men jag är fortfarande rädd när jag går över gamla 24:an, säger Gösta Imberg.

Vi kommer in till Örkelljunga från söder på gamla E4 och passerar en inhägnad, tämligen ödslig anläggning i början på samhället.

Där fanns det tre mackar, motell och servering innan den nya vägen. Mackarna är borta. Den stora parkeringen är öde.
– Jag är född och uppvuxen i Landskrona och när vi åkte på semester brukade vi rasta där, säger Carina Zachau.
– Det är ju inte många mil emellan, men på den tiden kändes det jättelångt.

Vägarna och bilarna har blivit bättre och avstånden till de stora skånska tätorterna har krympt drastisk och många affärer och andra verksamheter i kommunen försvann redan innan den nya vägdragningen gjorde avstånden ännu kortare.
– Det är mindre aktivitet i byarna, säger Carina Zachau.

”Störst i Sverige”

Samtidigt har den nya rastplatsen Skåneporten norr om samhället givit företagare som husbilskungen Bengt Åke Bengtsson som driver firman Bengt i Örkelljunga nya möjligheter. Jag har aldrig sett så många husbilar och husvagnar på ett och samma ställe i hela mitt liv.
– Vi flyttade hit 2006 från Hallandsvägen 47 inne i centrum och utvecklingen har varit fantastisk, säger Bengt Åke.
– Vi har dubblerat omsättningen. Firman är den enskilt största återförsäljaren i Sverige.

Det var trångt och bökigt på Hallandsvägen och vi förstår vilket tråcklande det måste ha varit att få in – och ut – alla vagnar och husbiblar.
Systersönerna Victor och Alexander Svensson sköter en stor del av affärerna och är på vippen att sälja på oss varsin husbil.
– De är en del av den nya generationen, säger Bengt-Åke.

I Skånes Fagerhult har företagaren Johnny Jonsson tagit över konfektionsföretagets Junex gamla lokaler. På den tiden det begav sig dominerade firman Skånes Fagerhult och 350 människor jobbade här. 1986 tog verksamheten, som då bytt namn, slut.
Nu hyr Johnny ut lokalerna till nya företag som startar nya verksamheter.
Skånes-Fagerhults karamellkung Ingemar Carlsson, som för 40 år sen byggde upp Vikingaland – en jätteanläggning där snapphanar, vikingar och skräcködlor trängdes om utrymmet bar flyttat in sin karamellfabrik där.
Den nya firman, Mormor Lisas konfektyr, sysselsätter 8-10 personer.
– Att få flytta in hit var en jättechans som man inte får en gång till säger han.

Johnny Jonsson, hyresvärden pratar länge om de fördelar företagare skulle få om de behöll, eller flyttade ut, sina verksamheter till de mindre orterna där det redan finns lokaler som det ofta bara är att flytta in i:
– Jag begriper mig inte på de som argumenterar för att allt ska ligga i storstäderna. Här har vi låga hyror, lojala anställda, nära till pulsådern E4. Det finns massor med lokaler längs de här stråken vid sidan om. Men ingen vill ha dem. Istället får de förfalla.

En bit därifrån hittar vi en övergiven mack som har stått och eroderat i många år. Vi hör fågelkvitter och ser hur slyn börjar växa upp där pumparna stod.

I backen bakom macken står Annkristin Friberg och påtar i landet. Betty, hennes springer spaniel hälsar nyfiket.
– Jag köpte huset för 350 000 när jag blev pensionär i fjol och flyttade hit från Malmö. Huset skulle ha kostat tio gånger mer där.
– Det är fantastiskt härute på landet. Folk gnäller över att det är så dyrt att bo, men det tar inte många år att spara ihop till ett sånt här hus. Alla gör förstås som dom vill, men jag tycker nog att fler borde göra som jag.
Vi åker fram och tillbaka mellan Örkelljunga och Skånes Fagerhult. De vi möter på gamla E4 är lätt räknade.

”Det har varit helt fantastiskt för oss”

Vi svänger in vid ytterligare en gammal nedlagd mack. Den här gången i Åsljunga, platsen som Max Lundgren kallade för Åshöjden i böckerna om Åshöjdens BK
Vildsvinsbutiken står det på dörren och jag som inte vet bättre tror att det är en affär med lokalskjutna delikatesser.
Kunde inte ha mer fel.
Vi kliver in en jägares mycket våta dröm. Det enda vildsvinet vi ser sitter uppmonterat på väggen.
– Jag sköt det i Texas, säger Carl Johan Fransson, ägare till stället.
Med pilbåge förtydligar han.
På väggen intill hänger ett björnskinn.
– Skjuten i Montana.
Carl-Johan visar runt och drar jakthistorier. En kommer jag aldrig att glömma:
– Jag hade smugit på en stor galt i Texas. Plötsligt satte den av mot mig. Jag satte pilen mitt emellan ögonen på den. Pilspetsen åkte rakt ner i karrén.
Carl-Johan hade bara en chans.
– Den stöp nio steg ifrån mig.

Carl-Johan berättar om godsägaren som körde på fyllan och krockade på vägen här utanför på 30-talet nån gång.
– Han friades. Att han var packad var ju en förmildrande omständighet…
Butiken var lanthandel från början, sen flyttade Gulf hit, sen blev det OK/Q8. Det har varit motell och kinarestaurang här.
På övervåningen har Carl-Johans nioårige son Alfred sin egen avdelning.
– Den heter Alfreds butik och det är han som bestämmer över sortimentet.
Alfreds butik är späckad med sheriffstjärnor, leksaksgevär och knallpulverpistoler. Det finns till och med riktiga knallpulverband.
– Alfred har ett brinnande intresse för vilda västern, förtydligar Carl-Johan.

Men Alfred för också modernare vapen. Och lasersvärd.
– Han har testat allt själv.
– Men grejerna ska komma från den ljusa sidan. Han vill bara ha polisvapen och Darth Waders lasersvärd får man köpa någon annanstans.
Butiken ligger i alla avseenden ljusår från storstädernas snobbiga jaktbutiker:
– Sånt skulle inte gå hem här, vi säljer vapen och jaktutrustning till vanligt folk.
Hans fru Elin driver butiken Naturhunden & Naturhästen i byggnaden intill som också var en del av den gamla motell och mackanläggningen. Den har ett nästan lika stort sortiment som Vildsvinsbutiken, men med en något annorlunda inriktning.
Carl-Johan förstår att tillvaron förändrades i grunden för många när E4 drogs om.
– Men det har varit helt fantastiskt bra för oss.

Vi tar en sista sväng. Ser den vackra klargula skylten som markerar Riksettans, E4:ans föregångare, dragning genom Åsljunga och kör än en gång förbi den övergivna rastplatsen vid Trollsjön. Förra gången såg den lika övergiven som ovårdad ut.
Men nu har någon varit framme och ansat växtligheten. Det doftar friskt av nyslaget gräs.

REPORTER

FOTOGRAF